Min mamma gick bort för ungefär 1 - 2 månader sedan och nu är det dags för begravningen. Att ta farväl av min lilla mamma som kysste mig god natt varje kväll och såg mig växa upp.

- Snälla Amanda kom tillbaka! Snyftar pappa mellan tårarna. 

Tårarna rinner sakta ner från min pappas rödsvullna ögon. Han tittar sorgset på bilderna på mamma som hänger ovanför kistan. Pappa sjunker ner sitt ansikte i händerna och tårarna droppar ner på marken.

Det hugger till inuti mig att se pappa så här. Mamma är borta och nu ska vi behöva leva med pappas nya tjej och hennes son. Joakim! Varför kan vi inte bo ensama. Men förklaringen pappa ger mig är att de är kära.

Du står just nu och dränker din sorg för att din fru har precis dött! Ska du ersätta henne redan?

Tankarna snurrar runt i huvudet på mig. Jag tittar snett bort och ser Joakim.

Han skakar hand med någon av gästerna och mumlar något till killen med ett ledset uttryck.

Jag tittar snett bort och ser pappa som har tackat en vuxen man och skakar just nu hand med honom.   

- Tack för att du kom Igor! 

- Det är lungt, jag beklagar sorgen Stefan, Amanda var en trevlig tjej! Ta den tid du behöver, arbetet väntar på dig.

Om jag kollar runt i rummet ser jag fullt med gäster i olika åldrar.

Mamma var visst väldigt omtyckt!

Några timmar senare.

Gästerna har äntligen gått hem och jag kan äntligen få sörja ifred. Till slut orkar jag inte hålla tårarna längre och kastar mig in i pappas famn. Han tar väl emot mig och tittar oroligt på mig.

- Mitt lilla hjärta vi ska ta oss egenom det här. Vi ska klara oss, du vet att din mamma ville att vi skulle vara glada.

- Mm, det kommer bli så tomt nu utan mamma

- Ja, det kommer det bli

Jag släpper honom och går fram till den svarta kistan som är stängd.

Där släpper jag ut alla tårar och efter några minuter kan jag äntligen andas normalt igen utan att få hjärtklappning var enda minut.

Hela nya familjen vänder sig mot kistan och sörjer.

Till och med Kelly! Som nu tror att hon ska ta min mammas plats. Aldrig att jag kommer acceptera henne som det. Hon och hennes son kan fara åt h*l*ete. Jag får stå ut en stund. Till slut kommer pappa fatta att hon försöker ta mammas plats.

Till slut orkar jag inte mera och springer upp till mitt rum. Jag går fram till garderoben och tittar sorgset på alla foton på oss.

- Snälla säg att du har det bra! Jag älskar dig mamma, mumlar jag genom tårarna.

Jag går och tar en dusch. När jag är färdig sveper jag badrocken runt mig och går ut genom dörren. Och där står Joakim!

Ilskan kokar i mig och jag blir förbannad på honom.

- Vafan! Måste du alltid följa efter mig som en jävla hundvalp!?

- Men sluta va! Jag ville bara kolla hur det var med dig

- Det ska du skita i! Fattar du det, håll dig vid din sida av huset så håller jag mig på min. Och försök inte ens att bli min pappas son han aldrig haft!

- Tror du jag vill bo här med en jävla bitch som dig? Nej tack!

- Men flytta då!

- Om det vore så enkelt skulle jag ha stuckit för länge sen.

Med ilskan i kroppen går jag där ifrån och lägger mig på sängen och läser en bok.

Boken jag läser är mordet i skönköping. Min mamma älskade den boken. Hon tyckte det var förgävligt att någon kunde mörda en tio årig tjej! Jag läser den varje vecka för att påminnas av mamma.

Kelly kommer in i rummet och ser att Ally har somnat. Hon skulle fråga Ally om hon ville ha lite kvällsfika med istället lägger hon täcket över Ally.

- God natt Ally, mumlar Kelly och tittar sorgset på henne.

" Varför kan hon inte bara acceptera mig? Varför hatar hon mig så mycket? "